Släpp dig själv för en stund!

Här är en motsägelsefull tanke inför helgen: Fokusera för mycket på dig själv och du blir beroende av andra för din lycka.

Du kanske undrar hur sjutton det hänger ihop? Men det är rätt enkelt, egentligen. Visst händer det även dig att du bli besviken och nedstämd ibland när andra inte beter sig eller säger sånt som du tycker att de borde? Lugn, det är helt normalt. Det händer oss alla då och då. Men om du känner att det är mer än bara lite irriterande, att det verkligen är jättejobbigt, då kanske du ska försöka ta tag i det.

Försök då tänka såhär: vad de här personerna gör och säger har inte alltid med mig att göra. Jo, det är faktiskt sant: allt kretsar inte kring dig! Och det är jättebra! För då behöver du inte heller låta någon annan ta kontroll över dig och bestämma ditt humör! Du behöver ingen som talar om för dig vad som är okej – eller vad som inte är det. Och framförallt, du behöver inte vänta på att någon annan ska ge klartecken, säga att ”nu, nu är det din tur”. För det kanske aldrig kommer att hända. ”Någon annan” vet förmodligen inte ens om att du väntar!

Men du undrar kanske hur du ska vända det här negativa, deprimerande och otillåtande beteendet? Kanske tänker du att det där med att fokusera på någon annan än dig själv låter bra, men hur då? Jo, det finns faktiskt ett enkelt sätt. Det är nästan så enkelt att det är fusk:

Passa på nästa gång du träffar någon ny och intressant person. Ja, ny, det är oftast lättare med en helt ny bekantskap. Tillåt dig själv att visa det där riktigt genuina intresset, utan att för den skull vara påträngande. Kräv ingenting men var öppen och mottaglig. Fall inte i fällan att börja berätta om dig själv, utan släpp istället dig själv helt och hållet för en gångs skull och fokusera enbart på personen du håller på att lära känna. Låt samtalet ta tid den tid det tar, just den här gången har du all tid i världen.

Efter mötet, känn vad enormt skönt och givande det var! Och bli inte förvånad om du upplever en stor lättnad. Prova!

Men nu tänker jag fokusera på helgen!

Att slåss med sin inre kompass

Häromdagen skulle jag ett ärende till grannbyn. Det är fem mil dit, raka vägen. Jag har ingen GPS i min bil, men min sambo har en i sin, och den här dagen var det av olika skäl den jag tog.

Nyfiket fingrade jag på hennes GPS. Om jag skulle ta och… ja, varför inte? Jag knappade in destinationen och klickade på ”Kör”. En vänlig röst uppmanade mig att ta till vänster och jag styrde lydigt ut på landsvägen och körde österut. Jag lutade mig lugnt tillbaka. Det kändes så tryggt.

Till historien hör att man kan köra till grannbyn på två sätt. Antingen landsvägen rakt fram fem mil tills man är där. Eller om man har något ärende i den andra grannbyn, då man svänger först av och kör dit, och sen kör man vidare raka vägen därifrån till grannby nummer ett. Det blir dock en omväg på sisådär en fyra mil.

Det vara bara det att när jag närmade mig avfarten mot den andra grannbyn så hördes det från GPS:en ”Om en komma en kilometer: sväng höger”. Uppmaningen gick inte att ta miste på. För bråkdelen av en sekund tvekade jag och släppte av på gasen. Det var som om jag inte riktigt litade på mig själv längre. Vet den nåt som inte jag vet? for det genom mitt huvud. Men vaffan håller jag på med, sade jag till mig själv, jag vet vilken väg jag ska! Nästan lite väl bestämt trampade jag ner gasen och körde vidare.

Nyfiken som jag är lät jag den stackars manicken kämpa vidare. Jag ville veta om den tänkte ändra mening om jag bara var tillräckligt bestämd av mig. Men icke! I fyra och en halv mil tjatade den alltmer desperata – fast till slut nästan uppgivna – rösten för att få mig på andra tankar. Alla nya rutter den lade upp gick ut på en enda sak: få mig tillbaka till utgångspunkten, och välja den andra vägen.

Med bara en knapp halvmil kvar, och det alltså hade inneburit en omväg på totalt 13,5 mil om jag hade gett mig så gav den äntligen med sig. Yes, jag vann, tänkte jag nöjt, jag bevisade för den att jag hade rätt hela tiden! Garmin noll – jag ett! Glatt gnolande we are the champions, wheee are the chaaampions körde jag de sista kilometrarna som i ett segerrus.

På vägen hem (med GPS:en tryggt avstängd) funderade jag på den där första bråkdelen av en sekund, när jag liksom tvivlade på mig själv. Är det så lätt att sätta sin tilltro till en liten pryl? De skulle ju förstås vara bra, de där manickerna, det hade jag hört av vänner. Ord som ”oumbärlig”, ”säker” och ”modernt” hade nämnts ett flertal gånger hade jag för mig. Pah! Men en tänkte jag att hade det varit i Stockholm hade jag förmodligen inte vågat lite på mig själv, utan kört vilka jävla omvägar som helst, bara för att känna mig tryggt omhändertagen. Före GPS:ens tidevarv motsvarades det väl av hur man lydigt följde alla skyltar mot ”Centrum” när man besökte en obekant stad, fast man förstås visste att de bara ledde en runt, runt men aldrig verkligen in till detta centrum. Hemmaförarna körde förstås direkt dit de skulle utan att bry sig om de där skyltarna, de litade helt enkelt på sig själva.

Ibland vill även vår inre moderna GPS-kompass leda oss på villovägar. Våran logik. Det brukar bli så ibland när vi tänker för mycket. Resonerar istället för att lita på det vi känner.

Föreställ dig ett kolmörkt rum. Det är ett välbekant rum, som du har gått igenom tusentals gånger. Du vet exakt hur det ser ut, hur varje möbel står. Du vet var dörren på andra kortväggen är. Du kan gå dit med bara några raska kliv, sträcka ut armen och greppa dörrhandtaget på ren känsla. Men om du tillåter dig själv att blir osäker, om du börjar fumla och känna dig fram, om du försöker resonera dig fram, då kommer du obönhörligen att stöta både tår och panna i hårda, vassa hörn. För du litade inte på dig själv.

Det finns tillfällen när man gör bäst i att lita på det man känner, och tillfällen när det passar bättre att resonera med sig själv, försöka förstå, reda ut, vara rationell. Kanske är det svåraste tricket bara att veta när.

Mycket tid blir det

Den senaste tiden har det varit många som bloggat på teman som ”Så här några dagar in på det nya året är ett bra tillfälle att reflektera över tidens gång”. Idag skrev så Nattens Bibliotek att Vissa saker kräver tid, och eftersom jag är på bushumör kan jag inte låta bli att göra en liten reflektion om tid.

Tid är så spännande. Vi beter oss alltid som om tiden inte räcker till, som om tid vore en ändlig resurs. Ändå kommer det alltid mer tid: intill tidens ände fylls det varje morgon på en hel ny dag, visst är det underbart? Hur hänger det ihop? Det är inte tiden som är en bristvara, på samma sätt som det inte är någon brist på jordens rika resurser – det är sätten vi förslösar den på som är problemet.

Före den industriella revolutionen, med fabriksvisslor som signalerade tidens gång, såg man inte tid som en ändlig resurs. Tiden löpte runt, runt i en cirkel. Det blev morgon igen, kväll igen, vår igen, höst igen och så vidare.

Men ända sen de industriella hjulen lite tveksamt började rulla i England har vi sett tiden som linjär: tiden löper längs en linje och tid som har passerat kommer aldrig igen, är förlorad för alltid. Stressande är bara förnamnet. Kanske hänger det också ihop med att vi ända sen dess varit tvungna att bli 2-3% effektivare varje år för att hålla de industriella hjulen rullande. Jobba fortare, göra mer på färre personer, vara mindre noggranna, ta bort några ”onödiga” saker här och där i produkterna, använda billigare material, göra saker som håller kortare tid, sänka kvalitén. Visst, inte för allt, och inte hela tiden, men i genomsnitt. Och inte minst konsumera mer och mer.

Om vi stannar, om vi slutar springa runt, runt i hjulet upphör världen som vi känner den - pensionsförsäkringar och besparingar blir värdelösa. Inget vi tar för givet idag skulle vara sant längre. Kaos och panik, undergång. Eller?

Lösningen stavas förmodligen inte skynda fortare. Eller effektiviseringar. Se bara vad som hände med alla tidsbesparande uppfinningar. Med separatorn, traktorn, tvättmaskinen, industrirobotar, datorer och internet – varför behöver vi fortfarande jobba hela dagarna nu när vi blivit så effektiva? 2-3% effektivare i flera hundra år, fan vi borde ju vara långt, långt över 100% effektiva vid det här laget! 100 000 heltidsjobb i Sverige borde väl täcka alla våra behov mer än väl, och om det inte räcker med frivilliga som vill jobba får vi väl turas om. Eller?

Sanningen är väl helt enkelt den att vi mest jobbar med ganska onödiga saker. Visst, några få av oss behövs för att utvinna, framställa och odla det vi behöver - bara en bråkdel av alla de som behövdes förr i tiden. Ytterligare några är förstås sysselsatta med nödvändigheter, sånt som vård, kommunikationer och så vidare. Men Resten? Ja, alla vi andra ”arbetar” med att byta pengar och tjänster med varann, vi administrerar och övervakar, vi hittar på nya sätt att hantera transaktioner av pengar och papper, vi spekulerar i varandras förväntningar, vi lurar eller hjälper varann, vi tar fram ”viktiga” presentationer och beslutsunderlag, eller så sitter vi i fyra år och utvecklar ytterligare en kundanpassad datalösning som ska ersätta allt annat, blir hatad av kundtjänst och slutligen försvinner in i glömskan ett par år senare.

Är det inte så att all effektivitet vi mödosamt eftersträvar inför varje årsbokslut helt enkelt har återinvesterats i att fortsätta sysselsätta varandra i en gigantisk och ganska ineffektiv terapi! Och det fortsätter vi med tills vi plötsligt får en kollektiv knäpp och börjar tänka helt annorlunda och prioritera tid och andra värden högre än prylar och pengar.

Så… hur tänker du? Medan du funderar kan du ta del av dagens boktips, som faktiskt är två. Håll till godo:

Vi ses på Plurdag, av Paul van Herck, en humoristisk roman om plurdag, den åttonde veckodagen som infaller mellan lördag och söndag, men baraför de som har insparad tid att ta ut från tidbanken.

Momo och  kampen om tiden, av Michael Ende (ja, det är faktiskt han med Den oändliga historien, men det här är en barnbok vacker som Lille prinsen av Saint-Exupéry). Momo är en flicka som rymt till en amfiteater. De som bor i närheten upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med Momo. Men då kommer män klädda helt i grått och stjäl tiden!

Risk för att du får söka efter Plurdag på antikvariat (ISBN 91-7228-092-1) men både den och Momo och  kampen om tiden finns säkert att låna på biblioteket. Men du behöver inte gå och låna dem idag. ”Det är alltid en dag i morgon också.”

Årsmöte i ”Man får det”-klubben

Det har varit dåligt bevänt med både bloggandet och läsandet ett tag. Jag har nästan haft lite dåligt samvete ibland, men varje gång har jag tryggt lugnat mig med att jag faktiskt har skrivit i min profil att ”jag skriver bara om och när jag känner för det”. Man får det tänkte jag. Men se det dög inte! Från sina håll har det framförts högljudda klagomål över att det inte har hållits något årsmöte i ”Man får det”-klubben än. Så det är så vi ska ha det? Tja, vad gör man?

Tid: 7 januari 2010 kl. 11:37
Plats: Klubblokalen

”Då tackar vi för det”, återupptog mötesordföranden medan sekreteraren satte sig ner. Ordföranden vände sig åter mot de församlade klubbmedlemmarna: ”Och därmed har vi hört styrelsen redogöra verksamhetsberättelsen för föregående år.” Han harklade sig innan han fortsatte: ”Är det mötets mening att vi kan godkänna verksamhetsberättelsen för 2009 och lägga den till handlingarna?”

Nej, så går det naturligtvis inte till. Det finns ingen ordförande i ”Man får det”-klubben. Det finns inte ens några stadgar. Klubben, i den mening det ens är en klubb, består av dig – bara dig. Du har ansvaret, ingen annan. Det finns ingen som sammankallar till möten, ingen som påminner dig om dina åtaganden som medlem. Ingen som fixar det här åt dig.

Men kanske är det just därför det är en så bra idé att stanna upp ibland och reflektera, alldeles själv. Passa på nu när ett nytt år, ett nytt decennium till och med, just har börjat. Minns du fortfarande varför du gick med i klubben?

Kanske tänkte du som jag att det är viktigt att kunna unna sig? När du kan, när det är rätt. Att det inte är lyx, att det inte är oansvarigt! Kanske lovade du dig själv att sluta sätta stopp för dig själv hela tiden. Eller så hade du helt andra skäl, dina helt egna. Desto bättre!

Klar över varför du gick med? Bra. Ta då en stund i lugn och ro för dig själv och fundera över hur det gick med det där. Var ärlig! Vad gick bra, vad gick mindre bra? Blev det bara några första stapplande steg, eller kom du inte ens iväg? Var det svårare att släppa taget lite grand, att känna att ”det är okej, jag får det, nu gör jag det” än du hade trott?

Det är alldeles för lätt att begränsa sig själv, även när det helt saknas anledning. Att tänka ”det går inte, det är ingen idé”, och kanske till slut ”det är hopplöst, jag kan aldrig”. Men det var ingen som sade att det skulle vara lätt, eller hur? Ge inte upp, på det igen bara!

Så hur ska vi göra för att du ska komma över tröskeln? Vad sägs om att prova någonting nytt? Det finns sätt, jag lovar, och du kan hitta dem. Kanske kan du göra som Kvistlena och utlysa det stora EGO-året? Eller vill du börja lite enklare? Här är ett par idéer att testa och se om det lossnar:

Få tummen ur!

Bestäm dig för något du vill göra, något som du skjutit upp länge, något som kräver att du får tummen ur. Det ska vara någonting du vill, det ska inte involvera din partner eller familjen. Varför inte ringa en kompis du inte hört av dig till på länge och bestämma att ni ska ses? Eller jag vet – du kanske gillade du att gå ut och dansa, men din kille har aldrig varit intresserad så det blir inte av längre? Så ta med en väninna då! Eller boka hotell och bara åk iväg alldeles själv ett veckoslut. Var det längesen du gick ut med polarna en kväll? Gör det då – utan dåligt samvete! Eller skicka iväg familjen till svärföräldrarna och slappa bort en dag alldeles ensam! Vad som helst. Men gör det!

När du sen bockar av att du har gjort det inser du att det inte var så svårt, att det faktiskt gick riktigt bra. Vad duktig du är! Och det gick ingen nöd på din partner heller, tvärtom förmodligen. Och tack vare att du tillåtit dig att göra någonting bara för din egen skull blir det lättare för honom eller henne att göra någonting bara för sin skull. Att respektera dig själv, dina behov och önskemål, är också ett bra sätt att respektera andra.

In i flödet!

Ge dig själv ordentligt med tid att ägna dig åt någonting du verkligen gillar och är bra på. Det spelar ingen roll om det är att spela WoW, att sticka, att skriva eller måla – eller att tapetsera om i köket för den delen – du vet själv bäst vad. Se till att du får vara ifred, säg att du kommer att vara upptagen och inte vill bli avbruten. Du får det! Sätt sen igång, kom in i flödet, njut av att gå upp helt och hållet i det du håller på med, glöm allt annat. Sätt ett mål och bryt först när du har uppnått det.

När du är klar så fundera en stund över hur viktigt det kan vara för dig att komma in i det omtalade flödet då och då. Hur kändes det att med gott samvete låta dig helt och hållet uppfyllas av någonting, få känna att du klarade av någonting riktigt bra? Gillade du att uppleva den där totala koncentrationen, den ökade medvetenheten och den sköna känslan av tillfredsställelse inombords? Fundera över hur ofta du behöver det här. Kan det vara så ofta som en gång i veckan, eller rentav oftare? Och du, det här är riktigt bra ”man får det”-träning!

Eller så kommer du på en helt egen idé. Ingen dum idé det heller!

§9 Förslag till arbetsplan

”Då lämnar jag ordet fritt”, sade mötesordföranden. ”Någon? Du där?”

Nya perspektiv

I somras hade jag den stora förmånen att träffa Muhammad och Ali, båda nyinflyttade till Sverige och den lilla norrländska ort där jag bor. Det blev ett möte som varade länge efteråt. Ända tills nu, tror jag. För ibland är det ju så, att ett möte kan sätta igång tankar som liksom legat och väntat på att tänkas, som behövde tänkas. Och just så var det den här gången.

Jag hade blivit ombedd att rycka in och skriva en artikel om hur våra nya invånare upplevde det att flytta hit och vad de tycker om vår bygd, och valet hade fallit på Muhammad och Ali som vänligt lovat att ställa upp. På väg till vårt möte tänkte jag på hur det var den där gången för många år sedan när jag själv flyttade hit, från storstan och rätt ut på landet, långt, långt ut på landet. Mindes med ens hur förundrad jag känt mig över hur vackert men framförallt annorlunda landskapet var här, med älvar, dalgångar och så skog, skog, skog. Skillnaden jämfört med min barndoms hembygd och dess slätter, åkermark – och hav – var påtaglig. Jag mindes hur förtjust förvånad jag varit över alla subtila men ändå tydliga skillnader i vardagslivet. Som den gången jag låste cykeln utanför mataffären – ”Låsa cykeln? Varför då?” sade de undrade blickarna jag fick. Och vad praktiskt med torget mitt i byn, tänkte jag – vad nära och bra till allting, perfekt att parkera här. Men snart nog insåg jag att ingen, absolut ingen, parkerade där för att sen gå och handla. Här flyttade man minsann sin bil från butik till butik och ställde den givetvis så nära butiksdörren det bara gick. Vilken kontrast mot storstaden – där flyttade jag bara ytterst, ytterst motvilligt bilen när jag väl fått en parkering.

Och den gången jag sprang på en av mina nya vänner på OK och han undrade lite halvt skämtsamt om jag slutat hälsa? Nejdå, försökte jag, men några ”men vi möttes ju på stora vägen” senare gick det upp för mig att det var med bil vi hade mötts, och att det hörde till god ton att hålla koll på bilarna man möter och de som färdas i dem. Det var jag inte heller van vid från storstaden, om man säger så.

Men hur annorlunda kan det då inte upplevas att komma hit, inte bara från en annan del av Sverige, utan från ett helt annat land, en annan världsdel? Det skulle jag vilja veta mer om, tänkte jag. Och nu skulle jag få chansen.

Vi hälsar och slår oss ner. Muhammad och Ali är ganska olika, och har helt olika bakgrund. Muhammad, som till åldern kanske skulle kunna vara Alis farbror, har kommit hit med fru och tre döttrar. Han har varit bonde i hela sitt liv men just nu lär han sig läsa och skriva, och det går inte att ta miste på hans förtjusning och iver att lära. Ali är yngre, har studerat flera år vid universitet, talar god engelska och efter några månader i Sverige redan bra svenska. Ali tolkar åt oss, och med hans hjälp flyter snacket på bra. Muhammad är artig, tålmodig och vänlig. Han svarar omsorgsfullt och genomtänkt på mina frågor, medan Ali, med sitt smittande leende och nära till skratt, gärna kommer med kvicka inpass och förklaringar.

Det går lätt att prata. Inledningen av samtalet går bra, och det känns som att nu, nu ska jag få svar på mina funderingar om hur vår bygd uppfattas sedd med lite andra ögon. Men allt eftersom samtalet fortskrider inser jag att jag har haft helt fel frågor med mig, fel tankar. Mina frågor är inte relevanta, eller åtminstone inte viktiga. Visst, jag förstår att vår bygd, naturen, allting egentligen, är annorlunda här. Det omväxlande vädret. De ljusa sommarnätterna. Och snön förstås, som var något helt nytt. Faktiskt undrade de när de första gången såg snö på marken om det möjligen kunde vara salt? Så vadå? Det är helt enkelt inte den typen av skillnader som är viktiga, som verkligen betyder något. Hur har ni blivit bemötta? försöker jag desperat, fortfarande klamrande mig fast vid mina förberedda frågor. Känns det bra att flytta hit och bo här i vår bygd? Jodå, blir jag försäkrad, vi har blivit mycket vänligt bemötta. Men ortsbefolkningen då, undrar jag, hur upplever ni människorna här? Jag känner hur jag famlar. Men efterhand hittar samtalet en ny grund. Jag frågar mindre och lyssnar mer. Tar in.

Vi pratar om det som varit svårt och jobbigt, om sorg och oro för anhöriga som är kvar. Det var inte det artikeln skulle handla om, så pennan och anteckningsblocket får vila. Men jag förstår ändå att Muhammad har haft helt andra erfarenheter än jag, erfarenheter som gett honom ett större perspektiv på världen och livet. Mina tidigare frågor kändes plötsligt små och futtiga, fastän Muhammad hela tiden svarade tålmodigt och artigt. Vi pratar om framtiden här, och jag frågar vad han vill arbeta med så småningom. Muhammad tänker en stund och svarar sen att han redan förstått att vara bonde här blir svårt, att det är alltför annorlunda, med klimat och allting. Nej, något serviceyrke kanske? Han har arbetat lite som målare, fortsätter han, och tänker att det nog är ett yrke där han kan vara till nytta för Sveriges folk. Jag hajar till, för Sveriges folk, vem tänker så om sitt yrkesval? Knappast någon svensk i alla fall. Men innan jag hinner fråga hur han menar fortsätter Muhammad: jag hoppas att mina barn ska kunna växa upp under bättre villkor här, utbilda sig och ta arbeten där de kan hjälpa både Sveriges och sitt hemlands folks. Nu måste jag helt enkelt stanna upp en stund och ta in det där. Jag känner mig nästan lite skamsen, skamsen och samtidigt hedrad att möta en man som kan tänka så stort.

Mötet lämnade mig upprymd, full av nya tankar. Nya perspektiv. Rikare.

Kapitel 11, i vilket er bloggredaktör är döende i förkylning och får vara med om en teceremoni bland molnen

Häromdagen låg jag ensam på mitt hotellrum, döende i en förkylning så svår att bara andra män kan förstå hur sjuk jag var. Förstå, men dessvärre inte bry sig. Min fru däremot, som nog skulle bry sig, hon kan inte förstå. Det hjälper inte att hon haft precis samma förkylning före mig (men lindrigare förstås, på det där närmast bagatellartade sättet som förkylningar drabbar det starka könet).

I min erbarmlighet, medan jag låg där och inväntade döden, tänkte jag på allt jag inte hunnit göra i mitt liv ännu. Det var en hel del. Och sen tänkte jag på allt onödigt jag har gjort, allt det där vi gör bara för att man ska, för att vi alltid har gjort det. Ja, ni vet, lite som att flygvärdinnorna alltid försöker bjuda på te. Det måste vara inte bara jordens onödigaste utan även mest otacksamma uppgift, att servera te på ett plan mellan Kastrup och Arlanda. Eller mellan vilka två orter som helst i Skandinavien (jag misstänker att det kan vara annorlunda på rutter som exempelvis London-Bombay).

Det är som en liten ritual. En ceremoni. En teceremoni bland molnen! De är alltid två, flygvärdinnorna. Den ena kommer först, med te, den andra kommer efter, med kaffe. ”Te?”, frågar den första och ler hoppfullt . I början alltså. Kanske tänker hon att ”idag känner jag, idag är det min dag”?

Men allt eftersom hon fortsätter bakåt i planet blir leendet mer sammanbitet och uppgivet. Vi passagerare skruvar besvärat på oss i stolsraderna, skakar på huvudena och mumlar något ohörbart när hon kommer förbi. Några låtsas inte se henne, andra blundar och försöker se ut som om de sover. Det blir för jobbigt helt enkelt, hela hennes uppenbarelse är så tragiskt, hennes uppdrag så oerhört otacksamt. Vi pustar tacksamt ut när hon försvinner förbi oss, vidare bakåt i planet, medan vi hör henne fråga, allt mer desperat ”Te? Nån? Te?”. Hörs det inte till och med ett tyst, brutet ”Snälla? Nån?” eller är det bara inbillning?

Nej, vi passagerare vänder istället all vår uppmärksamhet och förhoppning mot den andra flygvärdinnan, hon som kommer med kaffe. All vår längtan riktas mot henne, doften av kaffe får munvattnet att rinna till på oss, och när vi blir serverade spricker leenden upp i våra reströtta och irriterade anleten. Nu har vi fått vår belöning för köande och väntande, för pust och stön och trångt och varmt och släpande på tunga, otympliga väskor! Men har också fått lite dåligt samvete. För som vanligt var det ingen som tog te. Ingen! Fan att ingen enda kunde förbarma sig och ta lite te! På alla resor jag gjort har jag ännu inte sett någon ta te. Inte någon enda gång.

Ibland har jag nästan tänkt ta en kopp te åt en sovande stolsgranne, som en schysst gest, men så har jag tänkt att det kanske inte ens är te i kannan? Att jag skulle bryta mot en outtalad regel, en uppförandekod. Man tar helt enkelt inte te?

Stackars flygvärdinna, tänker jag. Men så inser jag att jag också gör saker bara för att jag ska, fastän jag för längesen glömt varför det är så viktigt och rätt att göra dem, och att göra dem på just det sättet. En del kan jag säkert skylla på mina föräldrar och den goda uppfostran de gett mig, men resten? Varför gör jag vissa saker på ett visst sätt, närmast tvångsmässigt? Och om jag gör saker på ett visst sätt, om och om igen, utan att reflektera, utan att någonsin ompröva, hur är det då med mina principer och fördomar? Jag har en hel del av dem, det är jag plågsamt medveten om. Har jag dem också av gammal vana, har jag pålagt mig själv att ha dem? Känns som om jag har den del att fundera över. Frågan är, har du?

Hur det gick? Jo, jag överlevde mirakulöst förkylningen, den här gången också. Med nöd och näppe!

Man får det!

Är du precis som jag din egen värsta fiende? Ja, är det kanske inte så, att det faktiskt är du av alla människor som kräver mest av dig själv, är mest kritisk mot dig själv och unnar dig själv minst av beröm, glädje och trevligheter i största allmänhet? Mhm, jag tänkte väl det…

Men se då är det dags att tänka om.
Och ditt nya liv börjar från och med nu!

Jag har nämligen alldeles speciellt för dig och mig och alla andra som har det lite svårt med att unna oss själva startat ”Man får det”-klubben. Om det nu är det Lutherska som spökar eller något med självkänslan låter jag vara osagt, men jag tror vi har det gemensamt att det sällan är någon annan som säger stopp, utan bara vi själva.

Så välkommen i ”Man får det!”-klubben, du också!

Det är hur enkelt som helst att gå med. Och du får gå med! Faktiskt så gör du det genom att bara läsa klart den här meningen. Oupps, nu är du medlem! Bra va? Du ser, du kan om du bara vill! Så farligt var det väl inte? Och medlemsreglerna är busenkla. Ditt första och enda åtagande som ny medlem är att ta dig en rejäl funderare på vad det är du inte unnar dig fast du mycket väl skulle kunna. Tänk efter i vilka situationer du slår på bromsen, säger nej till dig själv, nekar dig, är ”duktig”. För duktig helt enkelt.

Jag frågade några av mina vänner och tillika tilltänkta medlemmar vad de nekar sig själva fast de egentligen inte skulle behöva. Fastän jag fick många olika svar kändes ändå som om det fanns en röd tråd någonstans. Här är några svar jag fick – se om du kanske känner igen dig:

– Åh gud, jag har så svårt att köpa nånting ”onödigt” till mig själv. Jag kan till exempel se ett par skitsnygga stövlar som jag jättegärna vill ha – och jag har råd, det är inte det – men så tänker jag att mina gamla ändå är rätt okej, fast de egentligen inte alls är lika snygga, och jag får skavsår av dem! Ändå köper jag inte de nya, och sen är jag sur på mig själv i flera dar efteråt.

– Alltså, jag kan bara inte ta åt mig beröm, eller ens känna själv att jag gjort nåt bra, det är skitsvårt. När nån säger nåt snällt eller värre: berömmande, då slår jag bara undan det. Skitdumt, jag vill ju egentligen gärna ha beröm, känna att jag är bra och så. Men det är svårt. Jag tycker alltid att jag kunde ha gjort det bättre på nåt sätt, är aldrig nöjd med mig själv.

– Äta är svårt, äta onyttigt alltså. Nåt jag vill ha, som jag längtar efter. Jag försöker säga till mig själv att vadå, jag äter ju nästan alltid nyttigt, jag är frisk och mår bra, nån gång kan jag faktiskt ta den där latten och morotskakan, men nej, det gå inte.

– Ibland när jag möter nån på stan sådär, och han ler sådär så man blir glad, då vill jag le tillbaka. Fast så gör jag inte det, liksom att jag inte får, utan låtsas som ingenting. Undrar varför egentligen. Eller kanske jag skulle le mot nån nån gång, bara sådär? Får man det?

– Haha, det finns massa saker jag skulle vilja våga testa, uppleva, göra. Som att resa, träffa folk, bara jag. Bara göra nåt tokigt! Åka till filmfestivalen i Cannes kanske? Träffa min msn-kompis från Paris? Eller ta en helg i Barcelona bara för att. Och i Palermo, där har jag en kompis som jag inte har träffat på flera år, undrar om det där kaféet fortfarande finns kvar? Men nej, det blir ju aldrig. Jag menar, hur skulle det se ut? Jag kan väl inte åka ensam heller, eller?

Nå, kände du igen dig? Eller kom du kanske att tänka på hur det är för dig, när du inte unnar dig? Den där förtretliga inre rösten som viskar ”nej, men inte ska väl jag?”, eller ”nej, så gör man inte”, hörde du den? Mhm, men då var det ju tur att du gick med i klubben! För som medlem har du såklart medlemsförmåner. Eller i alla fall en förmån. Men den är bra, riktigt bra:

Som medlem har du nämligen alltid rätt att säga till dig själv: ”Man får det!”, och tänk, då får du! Du är faktiskt vuxen. Du är betrodd. Du kan lita på ditt eget omdöme. Det är säkert: ”Man får det!”

Jag tror det är verkligt viktigt att kunna unna sig. När man kan, när det är rätt. Det är inte lyx! Det är inte oansvarigt! Det är att ta beslut, att göra val som är att ta ansvar, att leva. Att kategoriskt stoppa sig själv i onödan hela tiden bara av gammal vana, även om det inte finns någon egentlig anledning, att glömma bort att man bara lever en gång, att neka sig själv så mycket av livets glädjeämnen, det är däremot oansvarigt. Det är att förneka sig själv. Att inskränka sig. Att leva mindre. Och handen på hjärtat, inte är det väl så du vill att andra ska leva sina liv? Din älskade? Dina barn? Nej, jag tänkte väl det. Och såklart ska inte du heller leva så!

Så hej då Luther, och kom igen! ”Man får det!”

Gnäll, bara gnäll!

Alltihop började med Man får gnälla, fortsatte något oförutsett i Mer att gnälla på och här kommer nu hör och häpna det tredje och absolut sista kapitlet om gnäll, i vilket er bloggredaktör redovisar resultatet av omröstningen, ger er ännu mer att gnälla på och inte minst bjuder på ett gratis tips.

Men först en kort resumé:

Det är skönt att gnälla, och det fyller förmodligen någon funktion, men vi vet allihop hur irriterande det är att behöva lyssna på för mycket gnäll som man inte känner sig delaktig i. Så var uppmärksam på dina gnällvanor, gnäll lagom och gnäll rätt!

Förra inlägget på temat gnäll bjöd på en liten undersökning. Nu blev kanske inte antalet svar, ska vi säga helt signifikant – jag tror det krävs mer än 11 röster – men det ska givetvis ändå redovisas, rätt ska vara rätt och inget knussel här inte. Således konstaterar jag att på frågan ”Stagnerad teknikutveckling i hushållet, vilken är värst?” svarar de flesta att dammsugaren eller tvättmaskinen är värst. Här är det kompletta resultatet:

Dammsugaren:     30%
Tvättmaskinen:   30%
Diskmaskinen:    20%
Annan:           10% "Hushållsassistenten"
Ogiltiga röster: 10% "Jag vill ha post som sorterar sig själv. Är det teknik?"

Jag vågar inte dra några slutsatser av den här omröstningen, men om nån annan vill göra det så varsågod!

Dagens gnälltips, som håller för högljutt och långdraget gnäll tillsammans med någon närstående, är alla i kategorin ogjorda uppfinningar och hur mycket vi längtar efter dem:

Kalejdoskopspolaroiden är väl kanske inte nödvändigtvis den – ännu ogjorda – uppfinning vi saknar allra mest, men den skulle onekligen vara kul att lattja med. Mycket dumt att ingen har uppfunnit den!

Och den inbäddade tidsmaskinen, dvs. den lilla elektroniska grunka borde sitta i snart sagt all utrustning, och som exempelvis skulle se till att motorvärmaren har slagits på i exakt rätt tid för att bilen ska ha blivit varm till precis nu när du plötsligt och oväntat kommit på att du är tvungen att fara iväg en sväng, den saknar vi väldigt mycket. Särskilt ibland. Otroligt jobbigt att behöva vänta i evigheters evigheter på den, eller hur?

För att sen inte tala om den praktiska väderfjärrkontrollen, den som man med några snabba knapptryckningar reglerar det lokala vädret med. Alltid perfekta tomater! Alltid perfekt väder för att tvätta och vaxa bilen. Gul gräsmatta eller dåligt hängmatteväder? Inga problem längre! Ack du sköna nya värld. OM DEN BARA HADE VARIT UPPFUNNEN ÄN!

Eller den elektroniska boken, den som skriver sig själv allt efter dina behov, ditt tycke och smak. Som känner av ditt humör och ger dig det du behöver som mest i varje läsestund. Till en engångsavgift och unikt bara för dig. Jag menar, hur svårt kan det vara?!

Nå, vi kanske inte behöver vänta för evigt. Ron Mallet, professorn som när han var liten drömde om att åka tillbaka i tiden och rädda sin pappa, han jobbar i alla fall på att uppfinna en tidsmaskin (sic!). Enligt honom själv är det bara en tidsfråga (!) innan den är klar. Och min son har faktiskt lovat att uppfinna väderfjärrkontrollen när han blir stor. Den elektroniska boken tänkte jag att jag kunde knåpa ihop själv, som en webbsida till att börja med. Ska bara designa databasen först och så kratta ihop lite kod. Jag skriver här på bloggen så snart jag är klar, ok. Sen säljer jag den till Google.

Återstår alltså bara kalejdoskopspolaroiden. Men det tipset bjuder jag på till den eller de som känner för att göra en riktigt lattjo uppfinning, varsågod! Kom bara ihåg allihop var ni läste om den först.

Den vackra rädslan

Jag fick anledning att funderade lite på hur det fungerar när våra rädslor möter andras. Precis som jag skrev att det finns olika sorters rädslor i När rädslan blir ett hinder finns det olika sätt våra rädslor kan interagera med varandra:

Om vi delar samma rädsla kan de förstärkas.
Om våra rädslor är inkompatibla kan de orsaka konflikter.
Om vi å andra sidan har helt olika rädslor, kan de rentav ta ut varann.

Ett ganska oförargligt exempel på rädslor som adderas och förstärks är när båda personerna i ett förhållande är rädda för spindlar. Lite besvärligt då att komma överens om vem som ska bära ut spindeln som fastnat i badkaret? Men det kan ju också vara lite allvarligare, till exempel om man delar en gemensam hemsk, kanske tragisk, upplevelse. Är det bagatellartat kanske man kan skratta lite åt det ändå, är det bara för mycket måste man kanske ta hjälp av någon utifrån.

Jag tror att det kan vara svårt ibland att upptäcka om man har rädslor som orsakar konflikt och problem i förhållandet, det är inte alltid så uppenbart som man kanske tror. Ett exempel kan vara om den ena partnern är rädd för konflikt och vill undvika det till varje pris, medan den andra partnern istället är rädd att bli undanhållen information, bli lämnad utanför – helt enkelt rädd för lögnen. Med sådana inkompatibla rädslor blir situationen lätt låst. Så fort den ena personen tvekar att berätta något av rädsla att det ska orsaka konflikt – välgrundad eller ogrundad rädsla spelar egentligen ingen roll – så känner den andra personen genast vibbarna och blir i sin tur rädd. Ingen höjdare alltså. Men med medvetenhet om varandras rädslor kan man hantera det på ett bra sätt ändå tror jag.

Men så finns det ju den vackra rädslan också, som jag blev påmind om häromdagen. En god vän berättade om hur rädd hon blir varje gång åskan går, och hur lugn och trygg hennes pojkvän är då, och hur bra det känns att han är där. Pojkvännen är å sin sida väldigt mörkrädd och vill till exempel inte på villkors vis gå ner i källaren ensam. Men då kan hon istället hjälpa honom och följa med ner. Rädslor som man kan dela på det sättet tycker jag är vackra.

Vi har ju alla rädslor av olika slag, och helt utan dem är det nog inte så kul att leva. Att betvinga sina rädslor nån gång då och då kan var en kick. Att dela dem med någon man tycker om kan till och med vara vackert. Kanske vi borde vara mer rädda om i alla fall en del av våra rädslor, eller vad tror ni?

För mycket självkänsla är inte nyttigt

Jag sökte på bokus.se efter böcker om självkänsla. Hur många träffar tror ni att jag fick? Över än 500! Inte dåligt. Det är inte utan att man undrar hur dålig självkänsla vi har egentligen, du, jag och alla andra? Med tanke på de hyllmeter som skrivs i ämnet verkar behovet vara i det närmast omättligt.

Men alla böcker är inte likadana! ”Har du någonsin försökt få ett jobb du är överkvalificerad för? Har du blivit olyckligt förälskad i en flicka som är för vacker för dig? Har du satt upp helt ouppnåeliga mål för dig själv? Eller har du kanske invaderat ett land utan legitim orsak?” Isåfall, menar Knut Nærum i sin alldeles nya bok Sitt ned og hold kjeft, tycker du för bra om dig själv. Du har för hög självkänsla.

”En värld som dyrkar självkänsla är en värld på väg till sammanbrott. En värld där de starka trampar på de svaga och de svaga, eftersom de fått för sig att de är starka får sig käftsmäll efter käftsmäll.”
– Knut Nærum

Jag kanske bör nämna med en gång att Knut Nærum inte är expert på självkänsla. Möjligen är han en självutnämnd sådan, vilket ju är lite av en paradox i sammanhanget. Först och främst är han komiker, mest känd för att han sitter i panelen i Nytt på nytt, den norska versionen av Snacka om nyheter (som i sin tur är baserad på Have I got news for you som BBC gjort sen 60-talet). Knut Nærum har också tecknat serier, skrivit pjäser och en hel radda böcker. Men som många med en komisk ådra har han en förmåga att vända upp och ner på saker, och Sitt ned og hold kjeft vänder verkligen upp och ner på begreppen. Och det är så otroligt skönt med människor som kan göra det. Och kanske vi verkligen har lurats tro att vi lider av dålig självkänsla? precis som vi lurats att vi är för feta och för fula och har alldeles för billiga, förlåt fult designade, kök? Kanske är roten till det onda att vi lider av för hög självkänsla?

Så här skriver Knut Nærum själv om sin bok (min översättning):

Du har problem. Du har för hög självkänsla. Ambitionerna är större än förmågan. Det finns många självhjälpsböcker som berättar hur du kan förbättra din självkänsla – och de böckerna ljuger så att det rinner från sidorna!

Självkänsla är ett av de största problemen i vår tid. Många människor har alldeles för mycket av det, och det skapar olägenhet för både dem själva och andra. Människor med för mycket självkänsla startar krig, smiter från skatten och står i vägen när du ska kliva av bussen. Det finns för mycket självkänsla i världen, och framförallt är det som finns ojämnt fördelat.

Du kommer aldrig att bli så mycket bättre än du är nu! Du kommer aldrig att skriva den stora generationsromanen, du kommer aldrig göra det avgörande målet för Barcelona i Champions League-finalen, och du kommer aldrig att ha sex med de där 22-åriga blonda tvillingarna. Om det är ett problem för dig, kan du göra något åt det! Du kan sänka din självkänsla.

”Självkänsla dödar”, hävdar Knut Nærum.  ”Människor som tror för gott om sig själv och sina egna förmågor skadar både sig själva och andra. De ställer större krav på andra, och kräver mer plats.” Knut Nærum vill att alla ska ställa sig frågan ”har jag rätt” innan de försöker påtvinga andra sin mening.

Så om du tror att du lider av för hög självkänsla: Knut Nærum kan hjälpa dig. Köp boken (billigast just nu på bokkilden.no). Läs den. Använda den.

Tills dess bjuder han på några handfasta tips här, på hur du kan minska din självbild och tagga ner:

- Prova ett jobb som är tyngre, tråkigare och sämre betalt än det du har nu.
- Köp aldrig någonting som du inte förstår exakt hur det fungerar.
- Erbjud din autograf till nån som inte har bett om den.

Lycka till!